PĂ„ sistone har jag dĂ„ och dĂ„ hört Hjalmar sĂ€ga âjag orkar inteâ. I lite olika sammanhang, ibland rimliga ibland orimliga som det ju Ă€r nĂ€r man lĂ€r sig att prata. Och jag kĂ€nner att han har blivit den obekvĂ€maste av speglar. För vem i hans nĂ€rhet sĂ€ger âjag orkar inteâ lika mycket som hans mamma. Man hoppas ju att ens barn ska bli bĂ€ttre versioner av en sjĂ€lv. Ăndock kommer de rĂ„ka absorbera ens mindre charmiga sidor, och sedan beklaga sig över hur de Ă€r virriga som sin mamma och tjuriga som sin pappa (helt pĂ„hittade exempel). Men man kan ju heller inte annat Ă€n att vara sig sjĂ€lv? Kanske kan man försöka vara sig sjĂ€lv utan att yttra huruvida man orkar si eller sĂ„ hela tidenâŠÂ
Jag orkar inte
UpptÀck mer frÄn 𧶠Lösa trÄdar
Prenumerera för att fÄ de senaste inlÀggen skickade till din e-post.
LĂ€mna ett svar