Jag orkar inte

På sistone har jag då och då hört Hjalmar säga ”jag orkar inte”. I lite olika sammanhang, ibland rimliga ibland orimliga som det ju är när man lär sig att prata. Och jag känner att han har blivit den obekvämaste av speglar. För vem i hans närhet säger ”jag orkar inte” lika mycket som hans mamma. Man hoppas ju att ens barn ska bli bättre versioner av en själv. Ändock kommer de råka absorbera ens mindre charmiga sidor, och sedan beklaga sig över hur de är virriga som sin mamma och tjuriga som sin pappa (helt påhittade exempel). Men man kan ju heller inte annat än att vara sig själv? Kanske kan man försöka vara sig själv utan att yttra huruvida man orkar si eller så hela tiden…