I lördags var jag pÄ en studentsittning. NÀmnden firar 25-Ärsjubileum.
Det var som att damma av ett tidigare jag som bokstavligen lÄg nerpackad i en bortglömd flyttkartong i kÀllarförrÄdet. PÄ riktigt, overallen tog en bra bit av eftermiddagen att rota fram. Jag var tvungen att ringa ner Jonas, som kommer med barnen, för att agera moraliskt stöd nÀr lÄdor och pryttlar övervÀldigar mig. Det blir ett helfamiljsprojekt.
Fast jag Àr jag.
Att plötsligt dyka in i en kontext som var sÄ stor del av ens liv för 15 Är sen. Med diverse konstateranden mÀter vi Ären som gÄtt: nÀr vi började hade man inte smartphone, nÀr vi började var det flera som inte hade laptops utan man fick sitta i datasalen efter förelÀsningarna, nÀr vi började var det ingen i klassen som rökte. PÄ nÄgot sÀtt kusligt att saker bÄde Àr sig likt och inte alls. Minnena ploppar tillbaka i hjÀrnan som brickorna pÄ brÀdet i Vem dÀr. Fast nÀr man spelar Vem dÀr sÄ fÀller man i och för sig ner brickorna, men du fattar. Nymble, fontÀnen, gasquen, det dÀr det gjorde de fan sÄ bra hej!
Det var kulissen mot vilken en vÀldig karaktÀrsutveckling utspelade sig, ÀndÄ formativa Är fÄr man sÀga. Att vara dÀr och se dem som lever i det nu, scener de har som för handlingen framÄt. Och vi som fick Äteruppleva kulisser som inte lÀngre Àr vÄra. Det Àr vÄrt lumpen.
Det kÀndes som att ha Äkt bak i tiden till mitt 20-Äriga jag, som i sin tur Äkt fram i tiden till idag. Man Àr ju fortfarande sig sjÀlv, men kunskapsövertaget man har nu pÄ sitt gamla jag Àr enormt. Hur allting skulle bli, vilka vÀnner som man skulle ha kvar, vilka anekdoter man ska redogöra i bröllopstalen till ens vÀnner, vilka personer som man tappade, nÀr var egentligen sista gÄngen man pratade med den och den?
PÄ vÀg hem passerar vi ett par i ett grÄtmilt deep talk pÄ Nymbles trapp. Just ja, sÄdÀr kunde det ju vara.