Jag tänker mycket på det här med att njuta av den här tiden. Vad betyder det ens? Alla inklusive jag själv säger alltid njuuut av den här tiden. Den är så kort, det går så fort. Jag har egentligen inte ens fog för att säga det än? Det är sånt som vi blir uppmanade till, av gulliga tanter och gubbar som man stöter på på stan, eller kanske på tåget. De gullar och busar med ens bebisar och sen när man skiljs åt säger de ååh underbara barn, njuut av den här tiden, det går fort!

Vid ett rödljus på Ringvägen står studentflaken och tutar och dansar. Vinkar och tjoar. Jag hukar mig ner bredvid Hjalmar och pekar. Titta det är studenter! Vad de tutar! De dansar och sjunger! Woooo wooo! Hjalmar säger jaa, de är glada. Det är som en gråt som väller fram. Studenterna ska ut och möta livet, och en dag ska den här lilla pojken också ut och möta livet. Jag vet inte vilka ord som kan förmedla känslan av den stunden. Den minsta av stunder och rymden av universum.

Det känns tråkigt att ”njut av den här tiden” blir till ännu en sak man inte hinner med. Hur kan man veta om man njöt tillräckligt av tiden som är nu?

Det är inte helt lätt att hitta kontinuitet. Dagarna bara går! Men här är i alla fall ett axplock.

👶🏻 Jag har fått en brorson!! Längtar till Göteborg och att få träffa honom och att småkusinerna ska få träffas. Och hallå, nu ser min lilla Mo ut som en jättebebbi i jämförelse, hur kan det ha gått så snabbt?

🌜 Barnvakt över natten gick över förväntan! Men ändå var det svårt att slappna av. Vågor av oro kom och gick under kvällen och natten. Jag kan inte påstå att vi fick en god natts sömn men hotellfrukost utan barn var ljuvligt. Barnen däremot verkar ha haft det supermysigt. Särskilt Hjalmar. När Jonas cyklade för att hämta hem honom från farfar var det första han sa ”pappa, åka hem, själv” haha. Men shit, vad kul det var med fest!!!

🛠️ Dessa dagar fortsätter präglas av det kommande stambytet. Det känns som om vi ska åka på en ofrivillig långresa och bara tanken att packa inför den känns ångestfylld. Sen är det leverans av badkar hit och ”vilka skåp i köket var det vi skulle tömma” dit. Jag längtar så till augusti. Men jag vill inte göra det. Kan inte med att önska att tiden ska gå snabbare än den redan gör.

På sistone har jag då och då hört Hjalmar säga ”jag orkar inte”. I lite olika sammanhang, ibland rimliga ibland orimliga som det ju är när man lär sig att prata. Och jag känner att han har blivit den obekvämaste av speglar. För vem i hans närhet säger ”jag orkar inte” lika mycket som hans mamma. Man hoppas ju att ens barn ska bli bättre versioner av en själv. Ändock kommer de råka absorbera ens mindre charmiga sidor, och sedan beklaga sig över hur de är virriga som sin mamma och tjuriga som sin pappa (helt påhittade exempel). Men man kan ju heller inte annat än att vara sig själv? Kanske kan man försöka vara sig själv utan att yttra huruvida man orkar si eller så hela tiden… 

Hej bloggen! Jag tappade lite momentum här. Och då började det genast kännas som att jag måste skriva något oerhört insiktsfullt och unikt för att ens få tänka tanken att lägga upp något här. Men så kan vi inte ha det!! Utöver ”avsaknad av röd tråd” kan vi lägga till ”högt och lågt” till beskrivningen av Lösa trådar.

Den senaste veckan har vädret gjort ett par svängom, det håller oss på tårna. Ena dagen dunjacka och att gräma sig över att man inte tog med sig mössa och vantar när man gick hemifrån ändå. Klipp till sol, en ljummen bris och att plötsligt behöva kränga av sig några lager pga shit vad varmt det vart. Vårens ankomst betyder också allmänt gladare människor på gatorna. En betydligt högre frekvens av att stöta på kompisar från föris och andra sammanhang i parken. En lust att hitta på saker! Skaffa springcykel till parveln! Sitta på en uteservering! Ta en glass i solen! Åh! Synd att vårt kommande stambyte ligger som en sordin över pirret och min förlamande oförmåga att rensa och packa grumlar sikten över den kommande tiden. Men. En sak i taget.

Tiden rusar fram som den ju gör. Jag kommer på mig själv att längta framåt ändå, tills Jonas blir föräldraledig. Dessa nattskift tar kål på mig på ett oväntat sätt. Jag trivs inte med den arga personen jag är, efter en dålig natt och en trotsig morgon. Sjukt att den här ilskan fanns inom mig, vilken grej att den inte har behövts plockas fram under merparten av mitt vuxna liv. Vilken lyx! Om det blev en liten sväng på coop efter lämning? Tro jag det.

Konstigt nog har jag börjat tycka att det nästan är najs när barnen vaknar tidigt för då blir det noll stress inför lämning på föris. Eller är det sömnbristen som gör att man inte kan annat än hasa sig genom morgonen?

Vidare uppdagades det idag att Hjalmar kallar piggelin för tortellini. Jag tycker det är så gulligt och fantastiskt så jag bara smäller av. Det är fascinerande att bevittna en liten människa lära sig ett språk. Ordföljden i vilken man sätter ihop sina meningar. Att benämna saker i plural genom att återanvända böjningar från andra ord: pinnor och bordor. Ord som associerats med varandra förväxlas: svart och vit, sked och gaffel, piggelin och tortellini.

Vi har bokat hotell för kvällen då vi ska på 40-årsfest. För hur fint skulle det inte vara att gå på fest, sova utan små barnfotssparkar och sen inte behöva gå upp 06. Dock vet vi ju att det kommer bli som det blir. Även om vi bokade med full återbetalning kan det ändå bli pengar i sjön. Man kan inte utesluta scenariot att vi behöver rädda någon av barnvakterna, eller rädda barnen från dem. Men, sa jag till Jonas, så fint att vi kör och gör ett försök! Tänk att den förväntan och längtan innan kommer ge oss sådan glädje, det är också värt något.

I lördags var jag på en studentsittning. Nämnden firar 25-årsjubileum.

Det var som att damma av ett tidigare jag som bokstavligen låg nerpackad i en bortglömd flyttkartong i källarförrådet. På riktigt, overallen tog en bra bit av eftermiddagen att rota fram. Jag var tvungen att ringa ner Jonas, som kommer med barnen, för att agera moraliskt stöd när lådor och pryttlar överväldigar mig. Det blir ett helfamiljsprojekt.

Fast jag är jag.

Att plötsligt dyka in i en kontext som var så stor del av ens liv för 15 år sen. Med diverse konstateranden mäter vi åren som gått: när vi började hade man inte smartphone, när vi började var det flera som inte hade laptops utan man fick sitta i datasalen efter föreläsningarna, när vi började var det ingen i klassen som rökte. På något sätt kusligt att saker både är sig likt och inte alls. Minnena ploppar tillbaka i hjärnan som brickorna på brädet i Vem där. Fast när man spelar Vem där så fäller man i och för sig ner brickorna, men du fattar. Nymble, fontänen, gasquen, det där det gjorde de fan så bra hej!

Det var kulissen mot vilken en väldig karaktärsutveckling utspelade sig, ändå formativa år får man säga. Att vara där och se dem som lever i det nu, scener de har som för handlingen framåt. Och vi som fick återuppleva kulisser som inte längre är våra. Det är vårt lumpen.

Det kändes som att ha åkt bak i tiden till mitt 20-åriga jag, som i sin tur åkt fram i tiden till idag. Man är ju fortfarande sig själv, men kunskapsövertaget man har nu på sitt gamla jag är enormt. Hur allting skulle bli, vilka vänner som man skulle ha kvar, vilka anekdoter man ska redogöra i bröllopstalen till ens vänner, vilka personer som man tappade, när var egentligen sista gången man pratade med den och den?

På väg hem passerar vi ett par i ett gråtmilt deep talk på Nymbles trapp. Just ja, sådär kunde det ju vara.

Nu har vi kommit till den punkt där en sväng på Coop är återhämtning från en jobbig morgon. Jag skulle bara köpa bröd men Moa sover lugnt i vagnen så jag går långsamt längs alla hyllor. Studerar kategorierna utan att lägga något på minnet. Aha är det dessa smaker på majskakor som finns här. Varför finns det riskakor, majskakor, proteinkakor (?). Är det detta som är mindfulness.

En skrikig argumentation med en tvååring är aldrig produktiv men likväl hamnar man där ändå.

NEJ DU FÅR INTE SITTA PÅ MOAS HUVUD

JO HJALMAR VILL SITTA PÅ MOAS HUVUD

Jag hinner knappt skaka av mig dåliga känslan innan det är dags att hämta igen. Hjalmar hade redan glömt det innan vi ens gick hemifrån.

Vad är det att känna sig som sig själv.

Förhoppningen är att jag ska bli en mer grundad person nu när jag har en blogg. Låter kanske lite långsökt. Men tänk alla tankar som flyger runt i yrvädret i huvudet, hur de liksom rotas när de slås ner på tangenterna. Du vet, hur tankar liksom försvinner ur kroppen bara man sagt dem högt. Så tänker jag.

Varför skriver du inte bara dagbok undrar Jonas.

Vilken bra fråga, det kanske känns lite mindre som att prata med sig själv? Lite läskigt att vem som helst kan läsa, samtidigt kul om någon läser? Du får vara snäll.

Vi åkte X2000 idag. Hela familjen vaggades in i den bekanta dvalan typiskt för gbg-sthlms-tågets diffusa svängar. Innan vi alla somnade hann Hjalmar överraska oss med att äta upp nästan all min varmrökta lax och rödkålssallad från lilla lunchlådan från bistron. Nyss var det bara rullemackor och majskakor som gällde.

Förresten kör jag start small learn fast på dessa inlägg nu, blir ju inget skrivet annars.

Varför är det så att det kändes som att jag hade så mycket att skriva tills jag gjorde slag i saken och satte upp den här sidan? Då helt plötsligt har jag inget värt att sätta ord på. Men det är väl som det mesta funkar, inget går på kommando. Jag tänker på förr när var och varannan person bloggade, liksom jag. Då skrev man inlägg liksom bara i farten. För inspiration gick jag in och kikade på mitt sista blogginlägg från när det begav sig. Från augusti 2009, om hur jag tydligen tappat blogg-andan. Hmm.